När det var ca 4 minuter tills bussen skulle avgå tyckte Han-san att busspersonalen stirrade argt åt hennes håll så hon bestämde sej för att stiga på. Sen gjorde hon tecken till mej och Hanna att vi gärna fick gå iväg, men vi vägrade. Vad jag lärde mej av detta var att det går helt utmärkt att samtala ljudlöst med någon bakom ett bussfönster i 4 minuter. Och nu är Han-san hemma i Vietnam igen.

På kvällen hade värdfamiljens farmor bestämt att hon skulle ha avskedsfest för mej på kinarestaurang. Jag fick igen pröva på piitan, vilka ser helt förskräckliga ut men de är riktigt goda. Smakar ganska likt vanliga kokta ägg. Så fick jag cyckla igen också. Det är superskoj att cykla runt i Nishinomiya!

Så till kvällens program. Det kom en taiwanesisk utbytis hit med sin nihongopartner idag och ska stanna till imorgon, men jag hann bara ta emot henne i dörren och ringa till mama och be henne skynda sej hem, för sen var jag tvungen att sticka. Jag och Lottski var en sväng till Loftet i Umeda innan vi träffade Nobu vid stationen halv 7. Takis skulle tydligen bli 25 minuter sen så vi tittade på nyheter om Norige på BigMan skärmen tills han dök upp. Då var det meninbgen att jag skulle låtsas bli arg men det var aningen svårt så i slutändan överlät jag det hela åt Nobu.

Sen gick vi och åt till ett café. Och när vi ätit klart fixades det med hjälp av sugrör och tandkrämstuberna som Lottski fått av sin pappa men nu gav bort som avskedsgåva något som närmast kan liknas vid "pure art". Här följer bilder.

Konstnärerna (främst Nobu i blått).

Konstverket (?)

Mitt och Lottskis konstvärk. "Det bundna hjärtat"

Jag vet inte hur många gånger Nobu har tjatat om Krispy Kreme Doughnuts och deras donitsar som är supergoda om man värmer dem i mikron i 7 sekunder, så efter maten gick vi för att köpa varsin Original Glazed och åkte sen upp till 11 våningen för att sitta utomhus och äta. Efter att vi alla ätit våra donitsar gick kvällen mest ut på att Nobu läste kloka citat av olika kända personer på sin iPhone.

Han och Takis ska förövrigt till New York och andra platser nästa månad med sin seminarieklass på 24 personer. De ska stanna över en månad och Nobu tyckte att han vill öppna ett bakkonto där bara för att det skulle låta så snyggt att säga att man har ett amerikanskt bankkonto.

Sen tog vi alla Hankyuu tåg hem. Ett sista foto togs på tågstationen där tågen skulle symbolisera att detta var ett farväl. Tyvärr kom inte ett endaste tåg med på bilden men just det att inga tåg kom med kunde ju bli ett fint minne. Sen tyckte Nobu och Takis om vartannat "kaerou" (nu åker vi hem), men alla stod alltjämt kvar tills vi tillslut var tvugna att vinka hejdå.

Takis åkte i alla fall på samma tåg som mej så vi hann diskutera hans danska skypekompis som ska komma till Japan men bara kan engelska. Dansken hade tydligen lovat ta med sej ett Carlsberg ölglas och en frisbee som souvernir då han kom.

Dessutom har Nobu och Takis lovat att de ska komma till Finland och hälsa på och Takis lovade komma två gånger. En gång på sommarn och en på vintern. Och jag lovade komma tillbaka till Japan innan jag blir 25 och inte kan åka på ungdomsbiljett längre.

Sen var vi framme vid Nishikita och jag sa baibai och steg av.

Imorgon är det sista hejdåsägnigen, i alla fall för min del, då vi ska ut och äta med Masa och Yoshie. Masa tyckte att Katsuya också kan komma, vilket tydligen gjorde honom nervös eftersom han blir tvungen att prata fint och artigt med Masa som är 2 år äldre. Det var tills jag upplyste Lottski att Masa är 2 år äldre än oss, alltså tre år äldre än Katsuya. Det tyckte Lottski det var bäst att inte berätta.

På måndag är det Tenjin-matsuri festivalen, och på tisdag blir det till att åka till flygplatsen... Hemska saker tiden går fort!

Lottski var supertidigt på skolan, jag kom till halv 10 och gick till FamilyMart för att handla frukost. Han-san sköt hela tiden upp sin ankomsttid och när jag ringde henne halv 12 sa hon att hon skulle sticka hemmifrån om 5 minuter, men att jag skulle låta bli att berätta för Lottski så hon inte skulle bli chockad.

Medans vi väntade satt vi i loungen (vemodigt värre!). Jag läste Sagan om ringen och vandrade runt i Lottskis jättesmå skor eftersom mina var dyblöta. Katsuya hade haft prov och dök upp när det slutade, så han och Lottski hade svenskalektion och jag försökte gissa vad det var för konstiga djur Katsuya ritade.

Före Lottskis kendis åt vi en snabb lunch och sen väntade jag tills Han-san dök upp, och höll henne sällskap under hennes lunch Vi hade ett allvarligt samtal om hur det känns att vara kvar i Japan nu när allt nästan är över och om var vi vill bo i framtiden (hon verkar dock föredra Storbritannien framför Finland, fastän hon ikväll lovade lära sej koka under ett år och sen öppna en äkta vietnamesisk restaurang i Finland).

För Lottski var dagens kendo den absolut sista och en sorts extraträning med hennes närmaste kendokompisar. Hon var rätt så upprörd efteråt. Vi har märkt att vi absolut måste hålla på med saker och ting för så fort vi börjar fundera för mycket på saker blir vi hemskt dystra. Han-san tyckte också att kanske hade det varit bäst att bara sticka direkt när skolan tog slut och inte dra ut på saker och ting så mycket. Det är lite svårt att ha väldigt roligt just nu.

Efter ett snabbt besök på postkontoret skulle Lottski med sin tunga väska ta bussen medans jag och Han-san skulle gå den långa vägen till stationen. Sen skulle vi träffas igen och Lottski och Han-san skulle ta farväl. Lottski träffade dock några kendisar på bussen som stal hennes shinai (träsvärd) så hon blev tvungen att följa med dem till Juusou stationen.

I samma veva ringde Degichi/Päivikki mej och vi kom överens om att eftersom det är tyfonvarning på gång så låter vi bli att träffas i Umeda ikväll. Vi kan ju ändå träffas i Vasa i Augusti! Och efter att jag frågat värdfamiljen om Lottski kan sova över ifall hennes tåg slutar gå bestämdes det att vi skulle träffa Han-san och en del andra här i Nishikita och gå på izakaya istället.

Det blev slutligen vi, Han-san, Hanna, norska Aaren, Lucie i Lottskis värdfamilj, svenska Johannes (som kom aningen sent, men i alla fall) och Usui-sensei, som vi tyvärr aldrig haft några lektioner med, som spenderade en skojig kväll på izakayan. Stackars Usui-sensei, som snart ska på en resa till Finland, Sverige, Norige och Danmark, betalade för hela kalaset som blev ca 200 euro (!) fastän vi försökte insistera på att vi också kunde bidra.

Kvällen gick mest ut på att ta videor med Han-san kamera samt en massa tävlingar. Tex språktävling mellan norska, finska och svenska (tror inte att någon vinnare utsågs), täving mellan sverige- och finlandssvenska, konstigaste posen tävling, långsam öldrickningstävling, se hur länge Aaren kan hålla andan tävling och så vidare.

Det var alltså Lottskis och han-sans sista kväll tillsammans. Och en väldigt minnesvärd sådan.

Och så var det ju det att det var sista veckan vi kunde springa omkring i skolan, till FamilyMart, kendo osv och roa oss före alla utbytisar skulle ta farväl. Just nu pågår en prosess av att säga hejdå alla japskin också. Hemskt är det.

Bilder bilder bilder.

Först från fredan då en del personer på klassen tyckte att vi går och frågar Kageyama-sensei (längst till höger) om han vill ta foto med oss som minne av level3. Jag och Lottski var inte desto mer brydda eftersom han inte på nåt sätt är vår favoritlärare men vi följde med i alla fall. Stackars Abe-sensei (vänster) verkade ledsen över att inte bli tillfrågad så han bjöds också med. Krångligt värre var det när vi skulle hitta alla lärare i lärarrummet eftersom det verkar finnas flertalet sådana rum. Han-san föreslog att vi skulle fota i loungen för att göra andra utbytisar avundsjuka. Som följd av detta kom Tom, Richard och Gavin också med på minnesbilden av level 3 fastän de bara varit med under level 5!

Eftersom det var sista dan i loungen passade folk på att ta en massa foton med alla. Här är tex Lottski och Clement i en fin bild med äkta kendokänsla. Han-san tog minnesvideor av sina närmaste bekanta och sprang ner till FamilyMart för att handla ett häfte för folk att skriva hejdåmeddelanden i. Jag och Lottski fick inte skriva, eftersom vi skulle vara med på videor + att jag tydligen klottat tillräckligt mycket på Han-sans papper under lektionerna.

Senare samma dag, efter att jag följt Lottski till stationen för hon skulle hem och byta om en gång innan fredagens bergsfest, men efter att hon kommit tillbaka. Problemet var att varken jag eller Han-san kollat våra telefoner så Lottski visste inte att vi gått till Mama för att äta, men av någon konstig orsak hittade Lottski och Katsuya oss i alla fall. Fanns tyvärr ingen mer plats för dem vid vårt bord.

Sen gick vi upp på berget, och här är en vacker bild av de uppskattningsvis ca 10 styckna av oss som stannade till morgonen för att beundra soluppgången. Under natten hade några, dock mest franska Thibault (som vi blivit lite sista minuten kompisar med) hämtat torra kvistar i skogen och gjort upp en olaglig eld, så Hanna klagade på att jag och Han-san luktade rök som bara vad. Som tur var var ingen i värdfamiljen hemma då jag steg upp nästa morgon så jag kunde obemärkt smyga mej i duschen och tvätta bort rökigheten.

Söndagens sorgliga (fast inte så farligt som väntat) avslutningsfest, då de flesta, tex Lottski, hade yukata på sej. Jag valde dock att gå i vanlig klädsel. Ni kan hitta oss nere i högra hörnet. Det här är just efter att vi sjungit skolsången som ungefär bara Lottski kunde eftersom hon är tvungen att sjunga den en hel del i kendoklubben.


Och så skulle level 5 ha sitt egna foto, men Zen-san hade försvunnit och Ana var på resa och dök inte alls upp. Nåja, här är tillräckligt med 5or i alla fall. Clement är den duktiga fotografen som tyvärr stod framför dörren till festsalen och fotade och därav blev avbruten så fort nån skulle in eller ut ur salen - vilket hände rätt så ofta.

På kvällen Harry Potter (fattar inte att jag verkligen gick och såg den efter att ha vägrat Harry Potter filmer sen jag såg den första när jag ännu gick i lågstadiet!) med Hanna och Lottski som åt salta popcorn, och mej och Han-san som åt söta. "Därför att jag är asiat" tyckte Han-san när jag frågade om de söta var hennes. "Men jag har också söta!" tyckte jag och påpekade att jag inte ens är gul (Lottski är förövrigt tydligen gul nog för att vara asiat).

Idag var det hejdåsägning till min Nihongopartner Yurika och på kvällen middag på en fin kinesisk restaurang med Masas föräldrar - och även Masa själv. Vi hade vårt egna rum i ett 160 årt gammalt hust i europeisk stil och en servitör som utförde en sorts invecklad teceremonialisk grej samt förklarade att huset höll så bra för att målarfärgen skyddade träet.

Så fick vi skjuts ända hem också!

Dagens intressantaste upplevelse såsom jag ser det var nog under morgonens nyhetslektion med Nakano-sensei. Vi hade ett av våra vanliga se-på-nyheterna-och-svara-på-några-frågor förhör, som idag råkade handla om japanska damfotbollslaget och deras match mot Nya Zeeland under nån tävling i Tyskland. Det var många av oss som inte riktitgt hade någon aning om hur man stavar Nya Zeeland på japanska, men Gavin (som är amerikan och sitter vid bordet framför bordet framför mej och Lottski) hade nog den intressantaste varianten.

Problemet är att detta kanske inte är lika roligt för alla som inte har åtminstone grundläggande japskikunskaper, men jag ska i alla fall försöka förklara. Nya Zeeland stavas ニュージーランド　(nyuu jiirando) på japski, men Gavins påhittade idé var att ta katakana ゼ (ze) och sätta ett litet (イ) i efter så det blev ゼィ (zi). Alltså ニューゼィーランド (nyuu ziirando), vilket inte existerar.

Han-san, som av nån underlig anledning alltid sitter på bänken bakom mej och Lottski nuförtiden, räckte sen upp handen och frågade om det var okej om man skrivit det med västerlänska bokstäver. "Hmm.. Eftersom vi håller på och lär oss japanska är det nog bäst med japanska" tyckte Nakano-sensei.

Nåja, efter att jag med hjälp av min plastiga grön mapp försökt barrikera mej mot Richard som sitter framför och ursäktade sej för att han lutar sej bakåt och inkräktar på mitt personliga utrymme (jag är ju ändå från Finland så behöver ett rätt så stort sådant) tog lektionen så småningom slut och Han-san tillkännagav att hon skulle gå till datskisalen. Och jag och Lottski som hade planerat att hänga med henne under andra perioden!

Vi begav oss för första gången på evigheter till Gardens för att äta lunch där. Sen insåg vi hur tråkigt vi hade, och vi skulle ännu vara tvugna att vänta tills klockan blev 5 och Lottski skulle hänga med Katsuya (från flodfesten) och jag kunde gå hem och sova efter en uttröttande dag.

Såhär blev vår väntetid: Lunch (en äldre gubis kom och frågade om vi måhäna var amerikaner och är vi studerande och kan vi japski), bokhandel i en och en kvart timme (Lottski köpte 2 mangaböcker), Starbucks där vi drack White Mocca och fixade ett egen schackbräde men inte orkade spela mer än ca 10 minuter, klädaffär, Tiimari-aktig affär där jag köpte en tunn svart penna, brevskrivning.

Och nu ska jag sova!

Hursomhelst så gick jag och Lottski först vilse på vägen till floden så jag ringde Han-san och hon skickade en japski vid namn Katsuya som vi pratat med tidigare på dagen och som hade varit intervjuoffer i en av våra prata-artig-japski klasser (artig japski = keigo). Han hittade oss som av ett under tyckte han och så kom han med oss för att handla mat och dryck i ett Lawson konbini (= närbutik öppen 24 timmar i dygnet).

Vi anslöt oss till ett gäng på ca 10-15 andra utbytisar som höll till vid floden, och satt sen mest däe och diskuterade med Katsuya. Efter ett tag tyckte en Han-san, som druckit en hel del, att hon och jag kunde upsöka en toalett på Takarazuka stationen så vi vandrade iväg de ca 5 minuterna det tog till stationen. Grejen är den att för att få gå in behöver man biljett, och jag hade inte mitt tågkort, eller telefon, eller plånbok med mej så vi bestämde oss för att dela på Han-sans kort.

Hon skulle således gå in först och jag skulle gå sen senare när hon kom ut igen. Döm om min förvåning då Han-san går in på stationen och inte som jag förväntat mej vandrar ca 30 meter rakt fram till närmaste toalett men tar rulltrappan upp till plattformen! Jag förstod ingenting och förväntade mej att se Han-san komma ner igen efter en stund. Har de månne vessor där uppe också..?

Ca 10 minuter gick och ingen Han-san. Till slut kunde jag inte hjälpa det utan gick till informationen och sa att min kompis gick in för ca tio minuter sen och var aningen påverkad och skulle jag kunna gå in. Det fick jag! Jejj! Bra att kunna en del japski vid sådana tillfällen. Passade på att gå på vessa när jag ändå sökte Han-san, och sen upp på plattformen för att leta efter henne. Gav tillslut upp och gick mot utgången igen. Och där stod Han-san! Lättnad.

Så vad var förklaringen till det hela? Jo, Han-san, i sitt inte alltför klara tillstånd, hade missat att det fanns en vessa rakt framför oss och tagit tåget till närmaste station, Takarazuka Minamiguchi stationen, för att gå på vessa där! Jag kunde inte tro mina öron!

När vi anslöt oss till de andra berättade jag först klagande hela historien för franska Thibaud och sen ringde jag Lottski, för hon och Katsuya var borta! Visade sej att de hade gått till stationen men att Lottski ringt Han-san under toalettomständigheterna men Han-san hade sagt att det är lugnt för hon tog tåget till Takarazuka Minamiguchi men att jag skulle följa efter på nästa tåg (!).. Lottski trodde vi hade gått till Minamiguchi direkt eftersom båda stationerna ligger på undefär lika långt avstånd från vår festplats. Tydligen var jag och Han-san borta i ca en timme.

Hann inte berätta om den dråpliga händelsen för resten av gänget för då var även jag tvungen att skynda tillbaka till stationen för att hinna med mitt sista tåg 00:13. Hade dock ingen lust att sticka för vi hade en ovanligt skojig kväll, om än fylld av shockartade upplevelser.

Först bestämde vi oss för att inte gå till Sweets Paradise och äta förräns om en timme eftersom ingen var tillräckligt hungrig ännu. Istället gick vi till en möbelaffär och letade bokhyllor samt till Hankyus matavdelning (Hankyu = stockmanliknande varuhus) där vi fick provsmaka donitsar. I en teaffär fick vi provdricka te också! Sen hade en timme förflutit.

Sweets Paradise är beskrivet i en blogg från gången vi var där med Han-san och Wen så jag behöver knappast ombeskriva stället. Ryota och Lottski överåt och klagade på magsmärtor medans Sergei med hjälp av ätpinnar åt en stor tallrik poppkorn till efterrätt och ännu tänkte orka med middag ikväll. Sen försökte vi lista ut vilka disneysånger som spelades i bakgrunden, men ingen verkade känna till Lady & Lufsen och Ryota gissade Ariel på allt.

Så tillbringade vi ett tag i en HMV skivaffär, där jag lyckades ha en halvnormal diskussion om klassisk musik med vår 17åriga ryska kompis, som tydligen spelar piano. Jag är inte överdrivet insatt i klassisk musik men visste i alla fall varifrån Sibelius kom.

Sen satte vi oss ute på Gardens takträdgård, där temperaturen trots den rådande värmen var rätt så behaglig. Jag passade på att lacka naglarna med mitt nya guldglittriga nagellack, Lotta fick chansen att klaga på våra lektioner igen, Sergei gjorde olika handtrick som att få sin tumme att röra i handleden, en läskig grön spindel kom och kröp på mej, Ryota tyckte till Sergei att ska de börja åka hem till middan men Sergei tyckte att det ännu var okej, men Ryota tyckte "pappa väntar" men Sergei frågade bara undrande om det var en dålig sak. Alla satt kvar och när jag och Lottski undrade om det är okej tyckte Ryota att det är ju inte hans fel.

Halv åtta hade fontänen en uppvisning, och efter ett tag bestämde vi oss för att dra oss hemåt och studera, alternativt städa våra rum. Nästa gång ska vi tydligen åka på nån lite längre utflykt. Och då antagligen utan Sergei, vilket kanske gör det hela lite lugnare och skönare.

Egentligen skulle jag blogga om söndagens händelser igår, men det blev aldrig av.

Hursomhelst så började söndagen med den vanliga söndagskendo träningen! Det visade sej at jag hade fått en rätt märklig smärta i axeln, så jag tog paus efter halvvägs!
Den stora mästern Mitani Kantoku kom och undrade om jag var okej, och frågade om jag hade *****at min axel... (anledningen till **** är att jag inte förstod vad han menade, så jag blev tvungen att svara att jag inte vet)
Sedan berättade han vidare att an skall komma till Finland i September! Och undrade om man kanske kunde se norrsken på den tidpunkten... (en massa svåra frågor)

Vidare fick jag en massa gratulationer av medlemmarna i kendo klubben

Nåja sen stack jag hem ett tag och fixade mej klar för kvällen. Jag och en del andra tjejer från kendo hade bestämt träff vid Umeda stationen klockan 18.40, och därefter begav vi oss av mot restaurangen som i bokat för kvällen... Det var en yakiniku restaurang (stekt kött)

Vi blev indelad i tre bord (indelningen skedde på så vis att vi räknade till 1, 2, 3, 1, 2, 3...)
Mitt bord (3) var ett av mindre drickande, så vid det lag jag lämnade restaurangen med resten av folket, så var jag (och alla ur mitt bord) ännu i fin form. Det kunde man däremot inte säja om de ur andra bord xD
När vi alla samlats ute så hade vi en främling att ta foto av oss

Efter det så gick vi vidare till purikura (såna små fotoboxar) och tog foto med 18 stycken i en minig box! Mitt i allt så brast en av ettorna i gråt, och efter det en annan... Inte för de var ledsna, utan på grund av alkoholen då!

Sen skickade vi hem ettorna, och tvåorna, med såna människor som inte var druckna.
Detta medans jag och Hanako och 2 treor för att dricka vidare, men bara i en timme för då gick mitt sista tåg!
Vi pratade om en hel del den kvällen (fast för det mesta lyssnade jag, för det går åt mycket mindre energi till lyssning än pratning) men jag har i alla fall fått sagt åt mej att jag har en "good kendo sense"

Sen åkte jag hem, läste i min bok, och gick sedan att sova!

Bland annat vår kompis Gavin höll ett tal som inleddes med att han ska börja med att berätta kort om ett samtal han hade med några äldre gubisar hemma i USA, men hela talet visade sej handla om detta samtal och hur han fått frågor om hur japskin kan vara buddister och shintoister på samma gång. Vår kinesiska kompis hade ett av de mer intressanta talen om alkohålhaltiga drycker och hur ingående hon studerat dem sen hon kom till Japan, och efter hennes tal tyckte Abe-sensei att hon vet nån annan som delar denna passion och hänvisade till en annan av lärarna och tyckte att de två borde gå ut och dricka tillsammans nån gång.

Sen klagade Richard på hur nervös han var för hans kompis Tom (inte vår klasskompis, utan ännu en Oxfordare som heter Tom) skulle hålla tal och berättade att han hjälpt till att hitta på ett skämt och bad oss skratta. Talet handlade om den kopiösa mängden omslagspapper och påsar som konsumeras i Japan och skämtet visade sej vara att Tom förra veckan gick och köpte ett sött halsband och fick det inlindat i papper som skulle ha räckt till att linda in hela Fuji. Det var väl sådär helt OK skoj men ledde inte till några större skrattutbrott bland någon annan än Richard själv som skrattade i åtskilliga minuter efteråt...

Andra perioden hade Lottski sin sista kendoträning inför morgondagens nivåprov. Själv gick jag med Han-san för att helt frivilligt lyssna på fler tal. Eftersom hon berättat att hon under hela förra lektionen suttit och försökt fundera på vad som gick dåligt i allas tal tog jag fram mitt häfte och lät Han-san skriva ner sina utvärderingar. Hennes tyska "morbror" hjälpte också till.

Orkar inte skriva desto mer om hur vi testade "finsk ärtsoppa" (kall, mjölkig, färska ärter) i Papa-matsalen där de under utbytesveckan serverar maträtter från olika håll i världen, eller hur vi sprang på Takana som just kommit tillbaka från sitt utbytesår i Finland och gav mej en väldigt ojapskig kram och föreslog takoyakifest hos henne nån gång, eller om hur vi åt suigyoza som kinesiska utbytisar tillrädde i loungen, eller om hur jag åkte med Lottski till Mino och väntade på stationen medans hon gjorde sej klar så vi kunde sticka till Umeda.

Vi skulle nämligen gå och se x-men med Nobu och Takis (samma människor vi såg piratfilmen med). Måste säga att x-men var betydligt bättre än väntat fast jag gillade första halvan mer än andra och folk efteråt påstod att man nog inte fattar nåt om man inte sett de andra filmerna.

Sen gick vi runt och letade matställen och sprang på uteserveringen där vi hängde med Clement och Nomu dendär gången vi varit till Mino-fallet och Clement absolut ville dricka vin, och sen till irlänska baren dit vi var med Kix en gång. Till slut kom en ivrig restaurangmänniska fram och marknadsförde sin restaurang en bra stund. När Nobu sa "vi går runt lite och kommer tillbaka" tyckte restaurangmänniskan att så säger han nog bara och kommer aldrig tillbaka och pratade sen på en stund till. Det slutade med att vi gick till den - rätt så högljudda - restaurangen. "Den ä bara 50 sekunder bort" tyckte restaurangmänniskan och visade vägen. Tror ändå det tog längre än en minut att gå dit.

Efter pizza, spagetti och sallad som alla mer eller mindre delade på gick vi till ett Lawson med några bord att sitta vid utanför (helt perfekt väder för det ikväll) och drack kaffe och lärde våra kompisar hur man beställer kaffe och kanelbulle på finska/svenska. Nobu och Takis har nämligen sagt att de kommer till Finland nån gång, men när jag undrade när tyckte Nobu att det får man inte fråga. På vägen tillbaka till stationen blev vi tvugna att försöka förklara varför det kommer ett a på slutet av "syön korvapuustia" och sen hälsade alla hejdå med att säga just "korvapuusti"! O_o

Vill bara passa på att berätta att franska klubben denna vecka driver ett kafé på kampus. När jag har tid och inga lektioner (vilket är största delen av dagarna) är jag där och hjälper till. Men jag vägrar ta emot beställningar, inte så mycket pga japskin, men pga att det kräver huvudräkning.

När kafét stängde idag skulle jag äta fransk paj, som enligt Clement inte är paj utan quiche eftersom den har mjukt skal, tillsammans med tre andra kaféarbetare, men jag fick brottom hem men hämtade först Lottski i loungen där alla quicher blev uppätna. Och Clement som påstod sej ogilla dem...

Så var vi på besök till en lågstadieskola från psykologitimmen. Det var helt okej. Vi var indelade två och två och fick vara med på engelskatimmar eller gammaldags lekar. Jag och Lottski hade båda valt engelskatimmar. Men jag och Maria från Norige blev tvingade att leka spegeln också.

Sen så har alla utbytisar blivit tvingade att skriva uppsatser och här är level 5s pärmsida:

Här är vi alltså i form av takoyakin, och eftersom våra namn står överst är det väl ingen idé att skriva vem som är vem. ^^

På sistone verkar vi ha en massa tävlingar i level 5. Till exempel min och Han-sans tävling om vem som hinner plocka upp saker som Lottski fäller först (just nu står det 4-1 till mej tror jag...).

Också när vi svängt av från vägen längsmed floden och börjat gå uppför backen mot skolans huvudport fick vi syn på vår klasskompis Richard och hans kompis, som inte verkade ha desto mer brottom. Just som vi gick om passade jag på att vinka och kommentera att de kommer att bli sena, vilket resulterade i att vi blev omsprungna av vår klasskompis, men eftersom han sen stannade och väntade på sin kompis hann vi gå om igen.

Måste säga att det hela sen blev lite orättvist eftersom alla andra hade mycket längre ben än oss, så vi tog en genväg och blev fuskanklagade. I trapporna upp till våning 3 i G-byggnaden var vi i alla fall snabbast, så vi vann ändå! Och hann rätt så okej i alla fall. Dagens förhör hade inte ens hunnit börja.

Sen stack Lottski iväg på kendo och jag satt i GL med väldigt studieinriktade människor och hade lite tråkigt ända tills Han-san tyckte att vi går till Mama på lunch med hennes taiwanesiska kompisar. Idag har Han-san anklagat alla, bland annat en av taiwaneserna, för att vara antisociala samt presenterat sej själv som Han från Finland till alla nya människor hon mött.

Lottski blev medbjuden att luncha med kendogänget, som enligt henne själv pratade bakom ryggen på en massa klubbmedlemmar under lunchen. Sen stack hon hem till Mino för att duscha och göra sej i ordning för vi skulle gå och se Rödluvan senare på kvällen. Tills dess hängde jag och Han-san vidare i loungen och jag fick henne att överge sina tråkiga böcker så vi kunde hitta på mer skojiga saker. Tex spela sänka skepp. Vi blev dock anklagade av en fransman att våra skepp inte såg ut som skepp utan mer som nån sorts oljeplattformer...

Abe-sensei (tantversionen) kom plötsligt in och hängde upp pappers t-skjortor med allas favoritkanjin som vi själva valt ut. Det var ganska roligt att se vad alla valt. Kanjina för dröm(夢) och kärlek(愛) fanns det stora mängder av. Lottski hade valt kanjit för att eka(響) och jag konst (芸, gei- delen i geisha). Han-san hade valt kanjit för 1(一) eftersom det är lättskrivet, men blev förfasad när det fanns två andra som valt samma. En korean och vietnames hade valt kanjit för sitt eget land och nån sitt eget efternamn! Petters val hade fallit på kanjit för att våldta(嬲)...

Postrar med allas berättelser om sina hemland hade också satts upp. Jag och Hanna läste Han-sans poster om vietnameser som lever i hus på vattnet. Det stod bland annat att en fördel är att man inte behöver en pool, vilket vi hade ganska roligt åt. Han-san hade sen Petter att läsa det hela men norsk och vietnamesisk humor verkar inte gå så bra ihop så det blev lite av en besvikelse.

Efter försening till vår träff med Lottski på nishikita halv 5, både från vårt och Lottskis håll, gick vi och inhandlade biobiljetter, köpte strumpbyxor till Lottski, åt middag och crêpes och gick slutligen och såg på Rödluvan. Kanske inte världens bästa film, men den hade några fina scener. Han-san sov under största delen av filmen förutom de tre första minuterna. Men så hade hon redan sett filmen online en gång.

Som avslutning på dagen gick vi först på paraplyköp eftersom Han-san inte hade med sitt och det börjat regna ordentligt från och med idag. Det är ju ändå regnperiod. Sen gick vi vidare på mäccis, eftersom det inte lär finnas i Vietnam. Vi blev aningen chockade när vi hörde om detta. Sen frågade vi ut Han-san om hur hon tyckte om mäccis.

"Så vad är din favoritmeny på McDonalds?"

"Hmm.. Vet inte vad den heter, men det är en hamburgare med ost i sej."

"Cheeseburgare?"

Det var dock roligare på engelska.