Det var efter mer än 10 år redan eftersom jag tror att mina symptom liknar thoraxapertursyndrom i utbildningen i Stockholm.

Jag skulle varit någon möda på jorden detta årtionde.

När jag frågade mannen i tyska, och finns det några svenska kollega på sin arbetsplats,

"är där. De dricker kaffe tillsammans alltid,"

och "Italienarna hög röst är stor och alltid" sa han.

Det var intressant beskrivande scen så jag kom.

Om det fanns japanska till sina kolleger, vad skulle det skade synas honom. Skrattar samtidigt klappa alltid, undrar de ... säger tikar alltid.

Jag gillar denna typ av gruppering.
Det finns en gemensam kultur och ett gemensamt språk i dessa människor.
Där det finns en gemensam känsla och beteendemönster hos de vanliga människor som är födda och uppfödda i samma område har. Och det finns en känsla av ord och inte överförs bara bland människorna där.

Och de förstår varandra även utan ord ibland.

Det finns en kärlek scen i den här filmen" Så som i himmelen".
Daniel hjälte, kom tillbaka till sin hemstad. Medan återuppliva minnet, ta tåget för att åka hem. Hemma i sin egen snö solar sig i linje samma som innan, samma som innan en tyst skog, inte har förändrats.
Och känner hemma hela kroppen blir täckt i snö, han, spree skrika högt medan hoppar med glädje.

Men, trots detta pojkår, var det mobbning honom.

Jag tror att känslor väller upp bara för att man kom tillbaka till hemlandet, och en känsla som endast kan avse individer som har samma hemstad.Ordet är onödig där.

Jag har inte ett hem
för lokal och
en dialekt, avundas jag de människor som talar dialekt.

Och jag är också en dålig talare ytterligare.

Det är därför jag kanske trodde bättre hjärta kasta igenom även om det inte finns något ord är bra.
Och jag kanske ville älska så kära, är att det ögonblick när hjärtat är genom varandra, ord som inte behöver nödvändigtvis.

Bortom tid och rum, kanske jag vill komma fram till platsen, såsom hem för själen.

Jag kom till över älska kanel i synnerhet.
Kanel, smakar som medicin något till det förflutna, jag gillar inte
mycket, men lukten av kanel och nu är det att känna sig söt och mild.
Kommer det att vara tack vare pepparkakor och kanel bullar.

Lukten av kanel och, jag minns de dagar då jag var i Sverige alltid.
Den mörka kalla vintern. Men i huset, är mitt hjärta varmt att fika med kanel bullar. Lågan på ett ljus gjörde ett mjukt ljus.

Jag gillar att framkalla en nostalgisk minne från lukten av mat att göra detta.
Minnen återupplivades genom de fem sinnena, sprids som en levande bild
framför mina egna ögon på en gång. Liksom den gången resa.
Det kommer att älska ännu mer, gör maten oss en sådan upplevelse.
Samtidigt äta, och smak med dem minnen.

Åtminstone för mig, tror jag inte Surströmming och läckra. Men, jag tror att
den gamle mannen i Sverige, i skogen lukten av försommaren är, medan
de staplade varje år att samtidigt äta färskpotatis och Surströmming, och
njuta av tiden med familjen, och skulle gå bättre smak längre.

Döttrar idag, åt äppelpaj bakat mig. De tycker om de mycket.
När de har blivit vuxen, vad skulle minnena stiga igen från kanel doftande från paj.
Jag undrar om de minns mig.
Eller de kan stapla de nya minnen med någon speciell.

Medan jag tror att en sådan sak, jag drack kaffe....

Vågen kommer.

Och jag skulle känna att jag vill gå tillbaka till Sverige.